annies

Hej där ute!

Den Koreanska våren är som svensk sommar, fast med mindre regn. Det är så skönt att kunna gå till campus i t-shirt och inte behöva ha på sig jacka ens på kvällen. Jag har egentligen inget speciellt att berätta mer än att ni ska få ta del av ett litet oplanerat äventyr jag var med om här om dagen. Passar även på att visa lite bilder från min vardag. Häng med för all del.

På väg till campus växer det hur mycket blommor som helst. Här ser ni ett urval av mina favoriter ;)

Häromdagen var det strålande sol och jag hade inga föreläsningar. Svensk som jag är valde jag att tillbringa dagen i solen (vilket jag i princip var ensam om). Jag köpte en smoothie och satte mig på en bänk i en park.

Efter en liten stund satte sig en koreansk man bredvid mig, pekade på mina armar och upprepade ett ord på koreanska jag inte kunde. Efter ett tag med gestikulerande förstod jag att han tyckte jag va smal och behövde äta. Jag log och nickade - typ. Sen gick han. Efter ett par minuter kom han tillbaka med varsin glass. Vi åt den tillsammans och sen ville jag gå.

Det ville inte han. Han pekade in mot ett tempelområde och gestikulerade att vi skulle gå en sväng. Aja, han köpte en glass åt mig så det kan jag väl göra en stund, tänkte jag. Problemet var att man var tvungen att köpa biljetter till en guidad tur för att komma in, vilket han gjorde. 

Det visade sig vara en halvtimme tills den guidade turen ägde rum, så han föreslog (antar jag) att vi skulle gå en runda innan. Jag hatade mig själv för att jag inte hade mage att säga nej, så jag följde med. Han undrade om jag ville ha mat, men det ville jag absolut inte. Så han köpte glass igen istället. Denna gång fick jag en halv koreansk fisk-glass (som jag velat smaka!). Den var väldigt god, typ koreas motsvarighet till glassbåt. Den andra glassen avböjde jag artigt både innan och efter han börjat äta på den.

Efter de långsammaste 30 minuterna i mitt liv var det äntligen dags för turen. Det var jag och typ 30 koreaner.

Många koreanska gubbar sitter på huk lite när dom känner för det. Bara idag har jag sett fem stycken sitta såhär på olika ställen i Seoul, mitt på gatan liksom.

Efter en bit in i turen kände jag att det var dags att avlägsna mig. Jag visade för honom att jag ville gå, och han höll med, så vi smet. När vi kom utanför området tackade jag som artigast för den lilla turen och sa adjö på min bästa koreanska. Jag var lite orolig att han skulle dra med mig någonstans, men jag tror bara han ville ha sällskap och var en väldigt trevlig (och lite konstig) man. Allt som allt var det en trevlig händelse, även om jag just då ångrade att jag inte bara suttit kvar på bänken.